Om

En blogg som gått från att handla om ofrivillig barnlöshet, kamp, längtan, skit, ivf och kärlek till att fokusera på min graviditet efter lyckat IVF.  Längtan, skiten och kärleken är fortfarande närvarande fast på ett annat sätt. 
Välkommen att skriva till mig på resantilldig@gmail.com.

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Klart slut ❤️

Hej på er!

Som ni kanske märkt har det blivit tunnare och tunnare med uppdateringar här. Jag har inte så mycket intressant att komma med längre tyvärr.

Den här bloggen var från början tänkt att dokumentera min ivf-resa och eventuell efterföljande resa mot ett barn, t.ex genom adoption. Nu är den resan över och jag är inne i gravidresan istället. Den har sina upp- och nedgångar, sin oro och sin lycka den med men kan på inga vis jämföras med den tidigare resan för mig.

Den här bloggen var ovärderlig för mig under barnlöshetsresan tack vare allt stöd och alla råd från er. Att komma i kontakt med andra som har erfarenhet av samma sak har gett mig så mycket kraft och ork och jag har verkligen känt mig mindre ensam i detta tack vare er som läst. Ni har varit fantastiska och jag är så tacksam för det!

Nu ska jag fokusera på att försöka må så bra jag kan under graviditeten och unna mig att längta efter och förbereda för lille Noels ankomst. Jag kommer fortsätta följa er med stort engagemang och önskar er all lycka på er resa! Jag kommer alltid bära med mig min barnlöshetsresa i hjärtat och alltid ha den största respekt och förståelse för alla som kämpar med detta.

Stora kramar från mig ❤️

Bloggtorka

Åh... Jag tycker själv det är så trist med bloggar som uppdaterar dåligt men jag känner verkligen att jag inte vet vad jag ska skriva om. Jag har nu i vecka 24 i alla fall fått en riktig gravidkula och folk jag inte berättat för har börjat våga gå fram och gratta. Apropå andra människors reaktioner; jag berättade på jobbet att vårt barn är beräknad i december och mina kollegor började då genast diskutera studier som visat hur mycket nackdelar det finns med att födas sent på året. Men hallå! Varför liksom? Hur är jag hjälpt av det här? Försöker de motivera mig att knipa till januari eller vad?

Fysiskt mår jag bra förutom tyngdkänsla och halsbränna till och från. Svanken börjar också kännas av men har börjat på gravidyoga så hoppas det ska lätta lite. Psyket är en annan historia. Gammal problematik väcks till liv starkare än på länge och jag känner att hormonerna gör att jag är så skör och skyddslös till och från. Men då och då känner jag mig plötsligt glad och stark. 

Och sen dessa tårar som kommer så mycket lättare än annars; om jag blir ledsen, arg, känner mig ensam, får ångest, om nån är extra snäll eller säger nåt fint, om jag läser en fin mening eller hör en rörande låttext. Alltså allt som kan vara känslosamt förstärks jättemycket just nu men det går upp och ner som allt annat i graviditeten.

Bäst just nu är alla rörelser, buffar och små sparkar. Särskilt när jag vilar gör han sig påmind. Han fick ett riktigt energidryck när jag låg i barnets position på gravidyogan och bara skulle slappna av 😉

Hur har ni det därute? Puss på er!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Gravid på riktigt

Först nu känns det som att jag är gravid på riktigt. Magen är hård, spänd och fylld av en tyngd, det känns faktiskt att jag bär runt på något nu. Känner av magvärk också, inte så att jag blir orolig men innan har jag ju känt mig som vanligt.

Jag försöker att inte överanalysera kroppen och googla som jag annars är expert på utan bara låta den vara. Jag har haft en del "återfall" men har iallafall en sund ambition om det 😉 Det mest underbara är i allafall att jag fortsätter känna honom sprattla, buffa och pirra där under huden. Det är en lycka värd allt. Tänk att jag äntligen ska få min lilla kille som jag alltid tänkt mig. 

Jag har börjat fundera på förlossningen och knarkar förlossningspoddar. Jag fylls sv skräckblandad förtjusning. Jag har två sidor, två personligheter, som Jekyll och Hyde ungefär... En cool och avslappnad och en nojig, ångestfylld och panikig. Snälla måtte mitt coola jag ta över när det gäller. Vi har bokat privat födslo- /profylaxkurs med en barnmorska vi hört gott om och jag hoppas jag känner att jag kan ta upp det här då. Jag tror att så mycket av upplevelsen (likt alla andra upplevelser,särskilt laddade sådana) är starkt kopplad till psyket och styrs mycket av vilka förväntningar och rädslor vi bär med oss. Jag har köpt boken "Föda utan rädsla" och fått boken "Att föda" av en gullig kompis. Men hur mycket ska man egentligen grotta ner sig? Det är bra att ha information och bära med sig nån slags strategi för hur smärtan och den psykiska stressen kan hanteras, jag tror också på värdet av att höra många olika slags föröosdningsberättelser för att inte låsa fast sig i sitt tänk. Samtidigt finns en risk att överinformation skapar nya rädslor.. Hmmm, hur tänker ni?

Kramar

Fosterrörelser

När jag hunnit noja lite några dagar började jag känna dem, först som små bubblor som inte kändes som vanliga magbubblor, sen igår som det klassiska sprattlet eller fladdret. Det kom precis när jag behövde det, precis när jag behövde väckas upp ur ett ältande av något hjärnspöke och bli puffad tillbaks in i nuet. Älskade fina pojke!

RUL!!!

Vilken lycklig dag! Vi har fått se hjärtkammare, hjärnhalvor, tår och nästipp😍  Alla organ såg ut som de skulle, pjuuuuuh! Det var en livlig liten krabat som inte låg still en sekund, barnmorskan log åt att hon aldrig hann få överblick och sa tillslut: "Den här får ni det inte lätt med" 😄 Jag var ganska inställd på att vi inte skulle få veta kön, har hört om så många som inte fått besked trots att de frågat. Jag sa ändå i början av undersökningen att om det går att se kön så vill vi gärna veta det. Och hör och häpna, vi fick veta! Det är en liten kille därinne! Jag är så otroligt lycklig och tacksam, det går inte att beskriva med ord. Efter ultraljudet träffade vi delar av min familj utanför och kramades och glädjetjoade. Sen fånlog vi hela vägen till köpcentrat för att hämta en barnvagn vi lagt undan. Jag var i ett sånt glädjetöcken att jag lyckades glömma både bilnycklar och barnvagn i affären, som tur var höll en snäll expedit ordning på mig. Jag tänker på kampen hit och på alla som fortfarande kämpar och känner mig så ödmjuk och tacksam inför denna stora stora ynnest!

V 19


Idag var vi hos barnmorskan på den andra och sista delen av inskrivningen. Vi gick igenom min hälsodeklaration och jag fick fylla i en blankett om min sinnesstämning den senaste veckan. Vi fick även svar på en rad tester från blodproverna som togs sist och tog en hel del nya tester, både blodprov, blodtryck och urinprov. Var inte beredd på den här rigorösa testningen, känns som att jag var en bil på besiktning ungefär. Erbjöds också frivillig gynundersökning men där gick gränsen tyckte jag. Allting mynnade till slut ut i omdömet "Du sköter dig exemplariskt". Jag kände mig ungefär som när jag var 7 och fick beröm och klistermärke av tandläkaren. Omåttligt stolt! Till och med mitt blodsocker var bra vilket förvånade både mig och maken med tanke på mitt godisintag under semestern... 

Är så nöjd med vår barnmorska som verkar soft och lyhörd. Efter att ha hört skräckhistorier från andra som haft barnmorskor som stressat upp dem över alkoholfri öl eller fokuserat jättemycket på att mamman tex behöver gå ner i vikt känner jag mig extra nöjd över att få lämna BVC med en positiv känsla. 

Jag har börjat känna av graviditeten mer nu, hugg och dragningar i magen, värk i mage/rygg/sida till och från och antydan till linea nigra ( mörk linje på magen). Bm bekräftade att det är nu det börjar växa ordentligt så det är bara naturligt att det känns. Skönt!

1 vecka kvar till halvtid idag och jag känner mig fortfarande nygravid 😳

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Relationen till kroppen

Ligger i ett varmt bad och funderar över det här med kroppen. I vanliga fall när jag betraktar min avklädda uppenbarelse i spegeln är det med sylvass blick. Brösten kunde vara fastare, magen plattare och så vidare och så vidare in i oändligheten. Det dras in och putas ut tills spegelbilden blir mer uthärdlig. You know the drill är jag rädd. Jag är ändå inte en jättefåfäng person utan tycker att jag lägger mindre och mindre fokus på att kritiskt värdera min kropp, det har kommit som ett välkommet ålderstecken. I och med graviditeten har fokuset på kroppen ändrats ännu mer. Jag tittar nu med fascination på min spegelbild, det är en annan kropp nu, det är någons hem. Kroppen bär på löften, påminner om att en dröm gått i uppfyllelse och att en kamp är vunnen. Det är inte alls så att jag känner mig extra snygg och sexig som en del gravida uppger. Jag kommer tvärtom på mig själv med att skita fullständigt i sånt, fokus ligger inte alls där. Istället tycker jag att min kropp är så cool, så mäktig och jag är den evigt tacksam 😍. 

V 18

Veckans mage! Nu börjar jag äntligen fatta att det inte bara är godis! Hoppas ni har det bra 😘

V 17

Pyret har nu både naglar och ögonfransar. Tänk vad mycket som händer varje dag. Lite oro börjar göra sig påmind inför ultraljudet. Tänk om-tankarna smyger sig på. Som vanligt freakar min hjärna ut och letar med ljus och lykta efter orosmoment när allt känns lite för bra.

Tiden efter v.12 brukar ju benämnas som någon slags harmonisk guldtid när symptomen har lagt sig och man bara carpe diemar skiten ur sin graviditet. Här har det varit lite tvärtom. Det är ju en av nackdelarna med att läsa på, att man blir så styrd av förväntningarna som skapas. 

Känner av mer symptom nu än tidigare, mest i form av molvärk/ trötthetskänsla i magen, flåsighet,  oregelbunden trötthet och hormonbryt. Har varit instabil psykiskt vilket kanske till viss del förvärras av hormonpåslaget. Har också en kortare stubin och kan stör a mig nåt så fruktansvärt på människor. Min hund kommer lindrigast undan, det är så skönt att han bara finns, utstrålar kärlek och glädje utan att komma med kommentarer eller snacka en massa.    

Tänk att 40% av graviditeten redan passerat. Märkligt att tiden kan upplevas passera så snabbt och så långsamt på samma gång.

Förresten letar jag fortfarande efter bra gravidpoddar eller böcker att grotta ned mig i på semestern. Tips någon? 

Kramar och hoppas ni har en avslappnande sommar ❤️

Ser visst gravid ut nu!

Äntligen är magen stor och ganska hård. Idag hände det för första gången att en okänd person uppmärksammade min graviditet. Jag var på loppis och ägaren tittade på mig och sa med ett leende " Vi har vaggor och barnstolar också". Jag stör ihjäl mig på såna här vågade kommentarer i vanliga fall, tänk om det blir fel liksom, men nu blev jag mest glad. Det var som att hon gav mig en välbehövlig bekräftelse på att jag faktiskt är gravid. Som att jag behöver att folk utifrån intygar det. Men så känns det. Kan inte förstå att vi ska bli föräldrar, när ska det landa ordentligt?

Mer allmänt har ångestnivån  pendlat ganska friskt på sistone och jag tar fortfarande tacksamt emot era upplevelser och erfarenheter kring detta med graviditetens påverkan på ångestproblematik. Eller är det kanske tabu att prata om? 

Annars har jag haft en underbar minisemester med vänner. Det har varit avslappnande och kul hela tiden, så fantastiskt välbehövligt. Nu är jag hemma, har tecknat lite (bra terapi) och funderar på när det egentligen är dags att ta tag i barnrummet...Hur har ni det därute? Kram ❤️

V 15

Idag fyller jag år och blev väckt av skönsjungande (njaaa) man med fina vintagesmycken. Ska strax dra iväg med några vänner på en liten roadtrip i Sverige, vi ska upptäcka vårt närområde är tanken 😊 Ser verkligen fram emot att komma bort lite och få skratta med vänner i några dagar.

Är förresten nyfiken på en sak så här en bit in i graviditeten (halva v 15 har passerat) när jag känner att det psykiska måendet är en riktig berg och dalbana. Ni andra som är gravida och har nån form av ångestproblematik sen tidigare, hur upplever ni att den påverkas? Hur har ni själva gjort för att försöka påverka måendet?

Tycker att sista graviditetstiden gått fort och har inte riktigt hängt med i att vi redan är i v 15, bara en dryg månad till halvtid. Det jag längtar efter nu är att gå från degklump till gravidkula. Magen blir som tur är hårdare och hårdare men ser fortfarande väldigt ut olika beroende på dagsform och matintag. Längtar tills det ska börja synas ordentligt och degklumpen blir ett minne blott 😊 Vilken lyxgrej att få längta efter. Kan egentligen fortfarande inte riktigt ta in att jag faktiskt är gravid.

Hoppas ni har en skön sommar fina läsare! Kram

Ett "vanligt" blogginlägg

Tänkte prova nåt helt nytt här så håll i hatten :) Släpper graviditetsnojor ett tag för att skriva ett helt "vanligt" blogginlägg. Hittade en frågelista på Underbara Claras blogg som jag snodde rakt av. Vore jätteskoj om ni bloggande följare också vill svara på den så kan vi lära känna varann på ett lite mer personligt plan :)

Här kommer mina svar, håll till godo!

Vad är ditt guilty pleasure? Äta ostbågar och hemmagjord chokladröra (mjölk, kakao och socker blandat till smet), gärna till frukost. Samt att kolla alldeles för mycket serier, helst sådana jag sett 100 gånger innan, det inger en viss trygghetskänsla som jag gillar.

Vad har du för äcklig vana? Råkar för ofta somna ifrån tandborstningen,äckligt men är sjukt kvällstrött.

Vad är det folk inte tror om dig? Att jag har problem med oro eftersom jag också kan vara väldigt glad och avslappnad. Det är liksom olika sidor av min personlighet som kommer fram, det ena behöver inte utesluta det andra.

Vad är ditt problem? Tvångstankar, allmän oro och ångest. Haft mer eller mindre sen jag var liten.

Vad är ditt naturliga sinnestillstånd? Bortsett från orossvackor så har jag ändå en optimistisk grundtrygghet i mig själv. Jag är bra på att se positiva/konstruktiva saker i olika situationer och bra på att hitta lösningar på det mesta. Deppar ihop men reser mig ganska snabbt igen.

Vad är du inte? Hetlevrad. Har lång stubin i kombination med konflikträdsla.

Vad är ditt mest använda kraftuttryck: Tyvärr olika svordomar/ könsord med ordet "bajs" innan för att riktigt förstärka känslan...

Vad tycker du inte är jobbigt? När folk börjar gråta eller blir känslosamma. Såklart kan jag bli ledsen för deras skull men blir väldigt sällan obekväm i sådana situationer. Jag har fått träna en del i jobbet och i vänskapsrelationer på detta och ser det snarare som ett sätt att komma närmare någon.

Vad ger dig energi? Vår hund är en otrolig energigivare i alla lägen. Älskar också att vara med människor jag kan slappna av med, såklart min man men också familj och andra nära och kära. Och så musik och vacker natur såklart (gärna kombinerat, typ gå i skogen eller längs vatten med nåt bra i lurarna).

Vad är gott? Godis, ostbågar, fetaost och tomater. 

Vad har du missuppfattat? Oj, vet inte var jag ska börja.... vad har jag inte missuppfattat. Jag har nog trott att jag är betydligt svagare än vad jag är men jag kan också verkligen missuppfatta andras ord till mig, både göra alltför negativa och alltför positiva tolkningar tror jag.

Vad är jobbigt? Att vara obekväm, säga nej eller konfrontera andra. Till och med jobbigt att säga till en servitris om min mat är dålig (så jobbigt att jag aldrig gör det). Jag kan vara en riktig mes ibland.

Vad gjorde du nyss? Åt middag på altanen och snackade skit med min man och hans bästa vän.

Vad är klurigt? Ööööh, logiskt tänkande, matte, iq-tester, allt sånt blir jag helt blockerad av och tänker bara "Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte". Att försöka förstå att det är ok att slappna av och vara glad, att jag faktiskt kan få vara värd det, kan också vara väldigt klurigt för mig.

Vad ska du göra nu? Ta ut hunden en sväng och lyssna på nån gravid- eller förlossningspond, har snöat in helt på det.

Kom igen och kopiera nu, ser fram emot att läsa era svar :)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tvärtomgraviditet

Jag är heeeeelt slut. Går runt i stilla mak på biblioteket och bara flåsar och flåsar, nästan så att det är svårt att få luft ordentligt. Illamåendet som ju "by the book" ska dominera de första 12 veckorna och sen avta känner jag av först nu. Absolut inte på en nivå så jag kan klaga eller blir särskilt störd men det är nu efter v 12 jag känner av nåt slags illamåendesug i magen då jag är hungrig ( vilket jag är typ jämt). Kan inte hjälpa att bli lite orolig men det är jag ju oavsett, har jag inga symptom kan det tyda på att nåt är fel och har jag plötsligt besvär kan det också tyda på att nåt är fel. Suck på min hjärna alltså. Nu ska jag pusta lite till ( var tvungen att sätta mig ner) och sen ta mig till närmsta ätbara sak. Kram på er!

Älskade kropp

Livet lunkar på som vanligt och jag känner att jag inte har så mycket att komma med här på bloggen. Vet själv hur tråkigt jag tycker det är när bloggar jag gillar uppdaterar dåligt så ska försöka skärpa mig from now on. Det kan ju faktiskt vara intressant att läsa om en normal graviditet också och inte bara ivf-ångest tänker jag 😉.

Midsommar firades på Öland med fina vänner och jag njöt av havsbad, hundmys, alkoholfritt vin, bra djupsnack och mycket skratt. Blev uppmärksammad på att jag riktigt vräker ut min mage och så är det verkligen. Är så stolt över den och tycker den är sååååå fin. Den hade kunnat se precis likadan ut av godis och gaser och då hade jag gjort allt för att dölja och dra in. Nu riktigt putar och pöser jag, det kanske låter fånigt men det är så befriande att äntligen börja få den där gravidmagen jag drömt om. Sorgligt nog är det också en befrielse att inte behöva hålla in magen och ständigt se den som ett "putande problemområde" utan istället älska och fira minsta tillstymmelse till put. Synd att jag inte alltid kan känna den kärlek och acceptans till min kropp som jag känner nu men desto härligare att gå runt och skrytputa med kaggen 😉

Hur har ni det därute? Tar väldigt gärna emot tips på fler ivf- eller gravidbloggar att följa. Give me!

Just det, blev förresten kontaktad av  tv.3 (tror jag det va) som ville ha med mig i programmet "Min stora dag" där de önskade filma min babyshower. Tyvärr inte min grej, kommer inte ha nån babyshower och jag skulle vara lite för awkward tror jag. Har nån av er blivit kontaktade också? Däremot skulle jag verkligen kunna tänka mig att va med i mer som ett intervjuprogram ( helst radio/podd så man slipper synas 😉). Vet själv hur mkt glädje jag haft av att kolla på/ lyssna till dokumentärer och intervjuer kring barnlöshet och nu även graviditet. Hur ställer ni er till det här? Har ni förresten tips på bra tv-program/ poddar om ämnena? Vill ha lite att grotta ner mig i på semestern 😉

Stor kram!

Guldklimpen

Idag har vi fått titta på lille klimpen. Jag var inte tillräckligt kissnödig så hon fick trycka hårt som fan med UL-staven för att få till en bra bild. Men sen såg vi lillgrisen som rörde sig, satt upp och låg och chillade 😊 Så himlans söt och så galet overkligt att tänka sig att det vi såg på skärmen faktiskt pågick i min mage just då. Sci-FI på hög nivå kändes det som. Jag frågade om kön men hon sa nåt luddigt om att det var lite knepigt att säga säkert så här tidigt. Såg dock en fjong mellan benen, som en smal trekant som stack ut, när de gick igenom kroppen och sen tyckte jag att BM sa "han" om fostret en gång. Vet ju såklart inte alls men tror på kille.
 
Allt såg i allafall fint ut, väldigt låg risk för kromosomavvikelse och fostret växte som det skulle. So far so good alltså. Fr.o.m. nu är graviditeten offentlig och vi behöver inte hemlighålla och smussla längre. Helt galet overkligt!
 
För att fira och få det hela att sjunka in shoppade vi lite till bebben. Bortskämd unge redan men vi måste ju belöna gott beteende 😉
 

Milstolpe och graviditetssymptom ingen pratar om

Äntligen är vecka 13 här! Missfallsrisken minskar därmed drastiskt och vi är inne i trimester 2 😊 Som jag har längtat! Nu är nästa milstolpe redan på måndag då vi ska göra första UL, få svar på KUB och kanske ev se könet (mkt tveksamt dock, antar jag). Är nervös såklart men har hoppet uppe.

Min graviditet verkar gå tvärtemot de flesta beskrivningar på appar och liknande. Nu står det t.ex att de flesta upplever att illamåendet lättar, jag däremot som knappt känt nåt illamående alls börjar nu märka av det lite mer ( men är fortfarande väldigt förskonad). Och så dessa mindre sexiga gravsymptom som ingen nämner men som tur är finns beskrivna i appform; förstoppning och diverse magkrångel. Jo tack. Skönt att kunna känna igen sig i nåt trots allt 😉 Stod även att hemorojder m.m inte är ovanligt så då har man den möjligheten att se fram emot också. En annan beskrivning jag kände igen mig i var att det börjar bli svårt att komma i kläder, jag misslyckades med att knäppa min jacka häromdan, stod och kände mig som Nalle Puh. 

Nu blir det kaffe och hemmajobb på altan, kanske lite jordgubbar för att fira att trimester 1 är bakom oss 😊

Såhär ser fostret ut i v.13


 

Inskrivningssamtal

Tjo!

Nu har vi varit på det första inskrivningssamtalet på Kvinnohälsan. Jag gillade barnmorskan, kändes som hon läste av mig och min nojiga hjärna ganska bra😉 Vi fick ställa alla våra konstiga frågor och hon tömde mig på flera rör blod (lite till test och lite till forskning). Jag fick väga mig och hade gått upp 2 kilo sen innan graviditeten men det är ju jämfört med ivf-vikten då jag var aningens hormonsvullen. Precis när vi skulle gå och jag sa nåt om att min mage redan växt kläcker hon ur sig: Det är nog mest vällevnad! Vad fan liksom 😂

Dagens mage (v.12)

 

Hormonerna och humöret

Jaha då har jag som skrutit om att graviditeten gjort mig stabil och mer ångestfri råkat ut för mitt första hormonbryt. Jag har känt mig personligt påhoppad, kränkt och ensammast i världen. I min ensamhet googlat " gravid och känner mig ensam". Jag har härjat om att bli lämnad i fred och inte velat prata med nån, bara tjurat som ett barn. Har känt på riktigt att det är fakta att ingen bryr sig om mig och jag kommer få bita ihop och klara allt på egen hand. Offerkofta, aggressioner och lättkränkthet all at once i en härlig kombination. Grattis min omgivning och särskilt min man....

Ajajaj!!!

Fy fan vilken magknip jag har! Är väl tarmarna som blir retade av hormonerna antar jag. Har suttit still mycket idag och magen knöt ihop sig helt och är svullen och hård. Nu har jag blivit tvungen att lägga mig ner för att sträcka ut den, börjar lätta lite.
 
Märker förresten att min hand allt oftare drar sig till magen så undrar om nån på jobbet misstänker nåt, men de har nog med att fokusera på sig själva antar jag 😉 Både bröst och mage har svullnat upp men jag känner mig mer allmänt fläskig än gravid.
 
Skönt att vi nu i alla fall går in i juni då både inskrivningssamtal och UL ska ske. Behöver få ny bekräftelse på att det verkligen är nåt därinne. Känner som sagt inte av det så ofta. Illamående och bröstspänningar har jag oftast inget problem med, däremot känner jag av uppsvullnad, hunger som snabbt får mig helt ur balans och andfåddhet av ingenting. Ibland drar det även i mage, sida och svank, antar att det livmodern som växer😊
 
Välkommen juni, gå gärna fort så här i början. V.11 imorgon😊

Foster, ångest och snabba signaler

Idag går vi in i v 10 och då kallas pyret inte för embryo längre utan klassas som foster. Känns stort tycker jag.

 Jag har lite pmsvärk nu, i benen och magen. Blir lite nojig av det men vet att jag hade så under lutinustiden i början på graviditeten också, har väl kanske med progesteronet att göra.

Apropå nojor. Jag har ju tidigare nämnt att jag har en del besvär med tvångstankar och ångest. Jag tycker att det blev värre första gravveckorna, antagligen för att jag kunde släppa barnlöshetsångesten vilket lämnade mer plats för annan ångest 😝 Nästan som att hjärnan blir understimulerad när det inte finns nåt att noja och överanalysera kring. 

Hur som helst tycker jag att jag de senaste dagarna känt ett nytt lugn. Sådant som tidigare kunde trigga igång ångest har inte haft samma effekt på mig. Oerhört skönt även om det kanske såklart bara är tillfälligt ( brasklapp, brasklapp). Läste om att det finns kvinnor som blir av med sin ångestproblematik iom graviditeten. Bara att hoppas att det i allafall går åt rätt håll. 

Jag tror den här förändringen kommer av att jag känner mig ganska cool i mig själv, som att jag trivs i min bubbla och tycker om mig själv mer. Sen den här känslan av att vara mäktig och speciell på nåt sätt (som jag tyckte var ganska fånig innan jag blev gravid men som jag tror förstärks med tankarna på allt jag gått igenom för att komma hit). 

Tacksamheten och vetskapen om att det finns viktigare och riktigare saker att fokusera på än hjärnspöken tror jag gör mig gott. Nu börjar de här pirriga lyckokänslorna våga komma upp till ytan som jag saknade precis i början. 

Ett graviditetssymptom jag börjat känna av på sistone är att jag inte längre har några marginaler på mina hunger- och trötthetssignaler. Hungern kommer på en sekund och river i magen på ert sätt som gör att jag måste hitta mat NUNUNU. Och den plötsliga sömnigheten gör att det då och då är nästintill omöjligt att hålla ögonen öppna fast jag sitter och jobbar mitt på blanka dagen.

Bara 3 v kvar tills v 12 är passerad och jag kan andas ut lite!

Soooooova

Hej kära ni!

Nu är jag en bit in i v 9. Jag var bortrest med mamma över helgen och har sedan jag kom hem i lördags känt mig totalt orkeslös. Orkar inte plocka in i diskmaskinen, fixa mat eller gå ut med hunden. Självklart måste jag förr eller senare göra dessa saker ändå, i allafall ta ut hundstackarn, men det känns som om jag sprungit ett maratonlopp när jag kommer hem. Som tur är har mannen servat mig en del!

 Och jobbet alltså, jag som tänkt att jag skulle ta igen alla ofokuserade, ineffektiva och frånvarande dagar under behandlingen när jag förhoppningsvis blev gravid. Men jag bara somnar. Läser 5 sidor, somnar, läser 5 till, somnar igen osv... Börjar få lite dåligt samvete. Samtidigt är jag såklart glad att kroppen faktiskt verkar ha fullt upp med annat och att det gör att jag bara vill vila. Glad och tacksam att den verkar jobba på helt enkelt. Drömtillvaron nu skulle vara att halvsova till serier och äta äta äta dygnet runt i 2 veckors tid, minst...

Förresten har jag börjat lyssna på en del poddar om graviditet och förlossning. Jag utmanar ju min missfallsrädsla med att riktigt grotta ned mig i allt graviditetsrelaterat. Dock kan man bli ganska nojig av det. Dels alla berättelser om skräckförlossninfar med allvarlig dödsångest och dels varningar om vad man ska undvika under graviditeten. Lyssnade tex till en barnmorska som ville "flika in" en varningsflagg när en gravid kvinna pratade om hur skönt det var med fotmassage. Barnmorskan menade art om man klämde på de yttre fotknölarna eller tårna kunde det " trigga igång vissa processer" som är skadliga. Vad fan liksom? Hur mycket tvångstankar triggar det inte igång att få höra det? Nu känner jag ju att jag bara måste prova att klämma där liksom 💩

Hur har ni det?

Bönan!

Jag var nervös, mannen var nervös, till och med läkaren sa att hon var jättenervös. Katastroftankarna hade hunnit få spinn de senaste dagarna och jag ville bara få det överstökat. Jag hade räknat med att det kunde ta en stund att lokalisera pyret men så fort staven var på plats såg jag  parveln tydligt på skärmen. "Där är den ju!" Vårt efterlängtade lilla knytte! Tänk att man kan känna sån kärlek för nåt som ser ut som en vit kidneyböna mot svart bakgrund. Jag tyckte det var den mest bedårande lilla böna jag någonsin sett! Nu har vi 2 bilder på den uppsatta på kylen och jag ler varje gång jag går förbi. I bilen hem tackade jag Gud högt flera gånger. Tacktacktacktacktack.

Att INTE vara skengravid ( for once)

Nu i v 8 känner jag av graviditeten lite mer. Svullnad, stick och kli i brösten och lätt molvärk. Symptomen är långt ifrån konstanta utan dyker upp då och då, vissa dagar känns ingenting. Men så fort det dyker upp en liten symptomvåg så välkomnar jag den. Idag kände jag av lätt illamående, vilket jag säkert skulle gjort ändå till följd av vad jag ätit men blev glad över det! Oftast känner jag dock mest av min tjocka mage men även den normaliseras ibland.

Hela grejen har börjat kännas mer verklig, har tex fått säga till om att jag är gravid när vi var ute på restaurang. Träffade en höggravid kompis i helgen och visst känns det fortfarande som att hon är riktigt gravid och jag fejkgravid! Man har ju varit skengravid såååå många gånger tidigare och helt plötsligt så är allt inte bara i ens eget huvud. Mycket märkligt. 

Vi har börjat fundera på namn, stor lycka för mig! När jag oroar mig eller inte känner mig värdig den här stora lyckan försöker jag tänka tillbaks på den kamp som lett oss hit, alla tårar, ilska och olycka som mött oss på vägen. Alla mörka dagar då jag knappt levt. Så försöker jag ge mig själv en mental kram och tänka "gumman, det är din tur att ha det bra och njuta nu, du är värd det". Låter kanske knäppt men jobbar på att behandla mig själv med mer kärlek och då får man ta till lite tramsig retorik 😉 Funkar på mig!

V 8

Igår blev det äntligen ny vecka, hemskt egentligen att räkna ner tiden så här, det är ju livet som passerar...

Igår hade jag rejält ont i magen men höll mig cool, kändes inte i livmodertrakten utan snarare som att det berodde på tarmkrångel och svullnad. Jag har nästan inte känt av nåt illamående alls men då och då värker, drar och hugger det till lite i mage och svank och jag kan få som en trötthet där och även i höfttrakten. 

Jag är förvånad över att jag är så lugn som jag är vid toabesöken, väldigt lite blodskräck jämfört med vad jag trott. Drömde dock för ett par nätter sen att jag blödde, vilken lättnad att vakna då!

Den här perioden är konstig annars, som en slags limbo, som att inte kunna ta ut glädjen i förskott riktigt, som att vänta på att den riktiga graviditeten ska börja. Jag vill gå på moln och va överlycklig hela tiden men kommer inte riktigt dit och då blir jag så arg och besviken på mig själv. Som ofrivilligt barnlös vill man ju att alls gravida ska stråla hela tiden annars är de ungreatful bitcheses. 

Jaja, har man en oroshjärna är det svårt att gå på moln under lång tid men ska försöka njuta och försöka fatta framförallt. Eller så får det komma när det kommer, kanske inte är så konstigt att jag inte hunnit landa än. Det här är ju en stor, snabb och väldigt ogreppbar omställning efter lång tid av kamp och besvikelse. Och jämfört med hur mycket tid jag lagt på att fundera på hur jag ska hantera att inte kunna bli gravid har jag lagt ner försvinnande tid på hur jag ska hantera att faktiskt bli gravid. Som att fundera på hur man skulle hantera att över en dag vinna 20 miljoner på triss ungefär.

Om tiden vill ifatt...

Ja, så heter en av mina favvolåtar med Winnerbäck och så känns det verkligen nu. Är i mitten på v 7 och efterlängtade v 13 känns ljusår bort. Som tur är har vi 2 delmål innan dess i form av VUL och inskrivningssamtal.

Jag skulle så gärna må illa, spy, ha halsbränna, förlamande trötthet eller vad som helst för att få bekräftat att det faktiskt händer nåt. Visst, då och då spänner och hugger det i magen men allt för sällan. Det enda tydliga symptomet är att jag är galet svullen, ungefär som under värsta hormontiden, eller som min käre bror uttryckte det "Det ser ut som om din mage har stånd" 😉.

Känner verkligen att jag behöver få komma till VULet snaaaart för att få svart på vitt vad som händer i kroppen. Hoppas att det är som under spruttiden då jag hade väldigt lite symptom men ändå svarat bra på hormonerna. Hmm, en ny slags oro börjar ta form, dock flera snäpp mer uthärdlig än den gamla...

Om kroppen

En otroligt fin låttext om att under graviditeten känna tacksamhet och förundran inför den annars bespottade kroppen.

Hello Saferide- This body

This body
That's only done me wrong
That always proved weak when I needed it strong

That lays down to rest
When I need to run
That refuses to go just on

This body whose neck and shoulders are steady as thread

This body
That's only let me down
Whose head was always turned up to ten

That wasn't chosen
To be on anyone's team
Was picked last and never fought hard enough

It finally spoke out
Said: \"We need to see what this is about\"

Oh, body
How I have wished of you
That you would look different than you do

I'm sorry
I feel apologetic
You had better things to do

You had an agenda
And I never saw that
You're growing a kid now, it's sprouting like hell now
I'm suddenly dirt

It's like finding a hidden door
In the house you always lived in
With a secret room, and it holds diamonds and pearls

You're a rock and you're the sea
You're the fox and you're the hunter
You're not less and you're not more than anything

You're your mother and your father
You're their mothers and their fathers
Let your shoulders down, you're not going to war"

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mvc och tänka tvärtom

Jag gick igenom barnavdelningen på Ikea häromdagen, den som sist jag var där tedde sig oändlig och enorm. Jag gick då genom den med snabba steg, knut i bröstet och käkarna sammanpressande. Den tog aldrig slut. Nu hade den krympt, endast några få hyllor och jag var igenom den på några korta sekunder, trots att jag strosade och dröjde mig kvar. Tänker att verkligheten är allt annat än objektiv och att våra sinnesintryck är så styrda av våra föreställningar och förväntningar.

Idag köpte jag en gravidtidning av samma slag som de som fyllde mig med bitterhet och agg innan jag plussat. Man kan tänka att det är att utmana ödet, att det är alldeles för tidigt att öppna dörren till den världen, att ge sig själv medlemskap i den klubben. Så tänkte jag också, såg framför mig att jag efter ett tidigt missfall strosade runt i huset och plötsligt upptäckte tidningen liggandes på vardagsrumsbordet som ett hån, ett bevis på min skämmiga naivitet. Men sen tänkte jag tvärtom. Om min graviditet ( Gud förbjude, ta i trä osv) skulle avbrytas tidigt skulle det väl vara ännu viktigare att jag under de få veckor jag faktiskt var gravid verkligen försökte njuta av det och få ut mesta möjliga. Göra allt det där jag drömt om; diskutera namn, kolla barnkläder, läsa gravidtidningar, lyssna på gravidpoddar, berätta för nära och kära, beställa babyboxar osv... Blir ju en roligare period då hur det än går sen! Tror att man särskilt kan behöva sånt här grottande i sitt tillstånd i början, innan det syns och känns särskilt mycket. 

Jag ringde till Mvc idag för att skriva in mig och fick höra att det var bra att jag ringde redan nu. Hon sa att många som gjort ivf väntar med att ringa tills efter de gjort sitt VUL på Rmc men att det då kunde bli svårt att hitta tid för UL. Så tips till er som är eller blir gravida med ivf: ring Mvc så fort ni ringt Rmc och fått tid där. Jag fick 2 tider på Mvc, inskrivningssamtal plus blodprov 10/6 och första vanliga ultraljudet 20/6 ( då är vi i v 13) Könns jätteskönt även om tiden sniglar sig fram för tillfället...

Jag fick erbjudande om KUB-test och uppmanades sätta mig in lite i vad det handlade om. Jag och mannen kollade 1177, såg en film som låg där och som handlade om olika typer av fosterdiagnostistik. Vi pratade även ihop oss och beslutade göra testet för att vara lite mer förberedda och mentalt inställda på vad som komma skall. 

Jag kan inte ens tänka tanken på att på något sätt förlora det här barnet. Jag brukar annars ha lätt för att snabbt spinna iväg i alla möjliga tvångs- och katastroftankar, min hjärna verkar gjord så ( har väl fått mkt träning)...Men när det gäller det här är det stopp. Min hjärna orkar inte, eller kanske främst min själ orkar inte. 

Den här krabaten är här efter vad som känns som mot alla odds och efter lång väntan. Nu får det fan gå bra. Tänker att grodden är av segt viljestarkt virke och har bäddat in sig ordentligt. Den är en riktig kämpe som inget hellre vill än att leva, leva, leva!

Vi går in i v 7 imorgon, mannen, grodden and me. Om den veckan känns något så när som v 6 kommer det vara som att den tar minst 3 år på sig att passera. 

Hyllningsdikt

Skrev under ruvningen en liten hyllningsdikt till alla som kämpar och längtar! 

Vi som väntar

Vi som kämpar

Som har tusen nederlag bakom oss 

Och är beredda att utsätta oss för många fler

Besvikelsen är vår följeslagare

Den kommer så snart vi börjat tänka att hoppet kommer segra

Vi är vana vid den
Lyssnar till dess skri en kort sekund 

Faller djupt i den men landar inte

Längtan tar oss i handen

Vi stretar på, motar bort det onda

Kravlar upp för berg, genom snår

Skitiga och slitna 

Glömmer att andas 

Glömmer att vila

Blir starkare för varje kamp 

Kommer närmare mål

Vi hittar varandra på vägen 

Tar oss tid att se varandra
Att skicka goda tankar 
Att göra det vi kan

Så krymper ensamheten
Även i de svartaste stunder

Vi hoppas för oss själva
Hoppas för varann 
Hoppas på ett under


V 6

Just vaknat upp från tupplur i vilrummet på jobbet som blev längre än det var tänkt. Svårt att ta sig upp nu. Magen värker till och från, behövde sträcka ut den och somnade på köpet.
 
Redan oskönt med tighta kläder, magen är svullen och behöver gömmas lite. Hormonerna ställer väl till det lite för tarmarna som jag förstått det. Brösten är svullna ena dagen och normala nästa, ömma, kliandes och stickandes ibland och ibland helt som vanligt. Vet inte vad de håller på med 😉 Annars känner jag mig fortfarande inte så gravid, hur man nu känner sig då.
 
Vill att veckorna ska gå. Längtar till 18 maj!!! Bokar man tid på Mvc efter VUL eller kan man göra det redan nu, vet ni?
 
Jag säger att jag är gravid så ofta jag får chansen, som för att nypa mig i armen. Säger det till maken, mig själv och till hunden. Hunden tittade misstroget på mig men jag tror jag börjar tro lite mer på det själv 😊

Att inte fatta

Jag var hög av glädje efter beskedet men hamnade sen  i nån normal, nästan lite avtrubbad känsla. Jag har laddat ner gravidapp, pratat om graviditeten och jag och mannen har till och med snackat lite namn. Jag hoppades att alla dessa saker skulle få poletten att trilla ner, att få mig att inse vad som hänt. Men det är fortfarande som att jag låtsas vara gravid och längtar tills jag blir gravid på riktigt. Blir ganska provocerad av mina egna tankar kring detta. I och för sig har jag hört att det för många gravida upplevs som totalt overkligt och abstrakt tills man går på första ultraljudet och jag kan tänka mig att den känslan blir förstärkt om man gjort ivf och ett plus under så lång tid känts så overkligt i sig. Jag välkomnar nu alla symptom som kan tänkas dyka upp och som jag känner av svagt då och då ( trots atti jag tycker det är allt för länge mellan gångerna). Allt som kan få det hela att bli mer fattbart tas emot med glädje. Min gravidapp beräknar förresten förlossnungsdatumet till 28/12. Känns så himla tidigt tycker jag? Men när jag räknar på det verkar det ju stämma på ett ungefär då sista mensen drog igång 24/3. 

Hur går det för er andra därute? Uppdatera mig hemskt gärna i kommentarsfältet.

Kram och glad Valborg och vår ❤️

Äldre inlägg